Ytan förfaller men skönheten består

Yta, det är mycket som handlar om det nuförtiden och idealet verkar vara att ytan ska vara perfekt. Perfekt vaddå? För mig är det perfekta när ytan falerat och en annan sorts skönhet visar sig. Den som avslöjar ett långt liv, ett liv av användande och slitage. Gammalt trä som upplevt flera sekler, nött av människor under århundrade, mjukt som sammet. Järn som rostat, fönsterglas som munblåsts . . . och spegelglas, med böljande yta och en patina som närmast gör den oanvändbar att spegla sig i .

Men blommorna i vasen, en aning överblommade, speglar sig i den krakelerade ytan och får i alla fall mig att tveka, kanske ska jag trots allt inte måla om spegelramen trots att jag tänkt det från första början. Dess olika färger vittnar ju bara om ett långt liv.

Stör man sig på den klara blå färgen som tittar fram bitvis eller är den vackrast som den är? Vad tycker ni?

Nu ska jag ut och mjölka getterna innan jag går och lägger mig.
Määä, määä på er och Natti, Natti!